Cecilia Lindberg

Den 26/10 kl. 21.24 kom lilla Nellie till världen! Endast två veckor efter beräknad BF.
Hon var 51 cm lång och vägde 4395 gram och hon är så vacker att det gör ont i en!
Hon har nu levt utanför magen i en vecka, och allting funkar förvånansvärt bra. Hon bajsar hela tiden och man hinner inte ta på en ny blöja förän hon bajsat igen så det är bajs i hela toaletten, hon äter med god aptit och sover jättebra på nätterna, man behöver bara stiga upp ca 2 gånger!

Vattnet gick ju för mig natten till lördag, och dagen efter var vi ju och kolla ctg, och sen på söndagen var vi också och kolla ctg, och det såg bra ut, men dom ville ändå sätta igång mig.
Jag vart livrädd, det var min värsta mardröm! Folk har berättat om hur smärtsamma dom värkarna är och vilken mardröm det varit för dom, men vad skulle jag göra? Det är ju bara att gilla läget, dom hade ju it velat sätta igång mig om det varit så att det inte var nödvändigt.
Och det var väl kanske tur att dom gjorde det egentligen? När man ser tillbaka, jag vet inte!
Klockan 11 kopplades oxytocindroppet på efter undersökning, då var jag öppen 3 centimeter, sen vid resten av undersökningarna så lyckades jag bara öppnas  upp till 5 centimeter, då med hjälp av att barnmorskan var med fingrarna och töjde, så med andra ord: Värkarna gjorde ont som fan, men dom var inte effektiva för fem öre!
Jag fick panodil, sen lustgas, det hjälpte it ett skit förutom att man faktiskt vart lite illamående, men man ville ändå inte släpppa den, sen kom bästa vännen! EDA!
Oh gud säger jag bara, den bet bra som fan på mig upplevde jag, men att sätta den var fan traumatiskt, narkosläkaren var finsk och börja höja rösten åt mig sur som fan och menade att jag inte fick ha lustgasen när han sätter bedövningen alls för det är bättre att jag är klar i skallen, och lät riktigt otrevlig mot mig. Jag som hade grymt ont, var grymt nervös (vilket gjorde att jag pratade mycket mellan värkarna) och är nålrädd och fick då inte använda lustgas och en gubbe som fräser åt mig, det vart helt fel! Jag ville bara börja gråta då, kände mig bara totalt otrygg med honom! Men jag vet att det nog inte var hans mening att få mig att känna så, han ville nog helt enkelt att jag skulle fokusera lite och inte vara så  nervös, men det funkar inte riktigt på mig när jag är så där nervös, då blir det mer omvänd effekt!
När EDA börjat verka så skippade jag lustgasen iaf, den tog jag bara under barnmorskornas undersökningar, för dom gjorde ont utav helvete! Men det var ju för att dom hjälpte mig att öppnas.
Utöver det, så tappade dom upp vatten i mig igen! Vilket var oerhört irriterande eftersom den bara spolade där nere sen, och sen så tappade dom ur urinblåsan efteråt, istället för att låta mig gå på toaletten och pissa ut det innan dom började fylla vatten, det kändes lite klantigt av dom faktiskt.
Sen började jag må VÄLDIGT illa efter ett tag, då när jag väl varit på toaletten själv, så jag började torrspy och mådde inte alls bra, då hade jag feber. Då ville dom ta ett blodprov från barnets huvud för att vara säker på hur barnet mådde, själva tanken var skrämmande, men just den undersökningen klarade jag ändå galant, det gjorde inte så ont.
Och det visade att det inte var någon fara då med Nellie, så vi fortsatte.
Men men, inga framsteg av droppet, trots väldigt höga doser, och dosjusteringar.
Sen på kvällen så hade dom bestämt att det bästa vore att göra akut kejsarsnitt. Jag hade en infektion. Det ville ju inte jag då, jag hade ju klarat så många timmar, och jag var ju inställd på att föda normalt då när EDA funkade så bra, så jag fick en timme på mig att göra något framsteg, för då hade jag inte gjort något framsteg på flera timmar.
Klockan 20 kopplades Oxytocindroppet bort. Det vart kejsarsnitt ändå. Men det av allt var det minst traumatiska, var nervös, men allt funkade ju som planerat för en gångs skull under hela dagen! Förutom att min livmoder efter att dom plockat ut Nellie inte ville dra ihop sig, trots olika läkemedel, så läkaren fick sy knutar på den eller nå sånt av vad hon förklarade, hon jämnförde min livmoder med en kassler iaf av vad som utfördes?
Dom tror att anledningen till att värkarna inte var effektiva var för att jag hade en infektion helt enkelt, och sen låg hennes huvud inte heller i rätt vinkel, trots att hon låg neråt med huvudet.

Men fy satan när bedövningen hade släppt så ont man hade! Dom första tre dagarna var hemska, men sen funkade jag bra, men man var ju helt körd i ryggen, det är fan inte bekvämt att ligga i dom där sjukhussängarna, speciellt inte när man har så ont att man inte kan ändra ställning heller, då är det lika smått bökigt med amning osv.
Och Mikael! Fy fan vad han var duktig! Han klarade att fotografera under själva kejsarsnittet, som jag önskade att han skulle göra och han trodde inte han skulle klara att se över skynket, men det gjorde han! Och sen tog han ju hand om Nellie efteråt, han gjorde ett förjävla bra jobb! Jättestolt över honom är jag :)

Nu har jag missat en massa detaljer, men jag orkar inte skriva nå mer, måste duscha och diska nu när Nellie sover, Mickes syster ska vara här klockan 10.